I flera år har jag skjutit på att göra den resa jag nyss slutfört. Orsaken har alltid varit att jag inte velat göra den ensam.
Att åka till USA en längre tid utan en kompis eller en partner har känts otänkbart, speciellt efter att ha gjort Miami och KISS Kruise II med Niclas Lidholt, Jimmie Rudolfsson och Nils Lindén 2012. Det var så roligt för att vi var ett gäng, eller?
Till slut insåg jag att denna orsak inte höll och att jag bara slösar bort tid och möjligheter med att vänta.
Tur att jag kom till insikt, för det mest intressanta på resan var att träffa och umgås med nya (och nygamla) människor. Här är ett litet litet axplock.
Några har ni läst om förut, andra är nya, alla var fantastiska!
Tom
Denna levnadsglada och deltidspensionerade socialarbetaren stod för det första långa samtalet jag hade med en främling denna resa. Jag betade av många av hans tips på saker att göra och se i New York City.
Tyvärr kom hans förhandslingstips på Orchard Street aldrig till användning på den gatan, men de sparade mig cirka femton dollar på Melrose Avenue i Los Angeles.
Tack för tipsen Tom!
Bettina och Frank
Efter att ha bott på lyxhotell i Las Vegas några dagar och blev jag ännu mer bortskämd när jag kom till mammas och pappas vänner Frank och Bettina i Reston, Virginia.
Jag fick en egen våning, god frukost varje dag, skjuts till stan, hjälp med tvätten med mera.
Men givetvis var det bästa att träffa Frank för första gången på 14 år och Bettina för andra gången i år. Vi kollade lite på baseball och besökte deras grannar och vänner för två rejäla och goda middagar. De tyckte om att ha mig på besök och det märktes.
Frank och Bettina tyckte jag borde ha stannat längre så vi hade kunnat vandra mer i naturområden utanför stan, golfat (hade nog bara gått caddie) och tagit det lugnt på Franks hälsoklubb.
Det får bli nästa gång. Då tar jag med föräldrarna som aldrig (!) besökt dem.
Sofia
Varför resa nästan 9 000 kilometer från Stockholm om man inte kan träffa en ålänning väl på plats?
Strax efter att jag bokat flyg till San Francisco och tåg vidare ner till Los Angeles tidigare i höst, släppte Sofia Chanfreau nyheten att hon skulle Flytta till Los Angeles och studera ett år. Att ses tyckte vi båda var givet.
Trots att jag känt Sofia flera år har hon ändå känts rätt, i brist på bättre ord, hemlig jämfört med de flesta ålänningar jag studerade med vid Ålands Lyceum. Troligtvis för att hon, så vitt jag minns, alltid befunnit sig längre borta från holmen och inte varit hemma på besök lika ofta som jag.
Sofia gav mig i ett fint minne i form av ett långt samtal om livet, karriär, relationer och att närma sig 30.
Förhoppningsvis kan vi göra en uppföljning på Åland sommaren 2016.
Marco och Cathy
Ett par jag spenderade många timmar med var Marco och Cathy från Düsseldorf. Vi pratade dock mest om fotblåsor, mellanmål och den häpnadsväckande naturen när vi i Yosemite tog oss från Glacier Point till Nevada Falls och ner till Yosemite Valley på nio timmar.
Kommer ihåg att Cathy var neurolog och Marco var ingenjör i gruvborrning. Gav dem adressen till denna blogg, men lade inte till dem på Facebook av någon anledning, antagligen av utmattningen efter att ha vandrat i elva timmar.
Om de inte drivit på mig hade de sista kilometrarna tagit betydligt längre. Vielen Dank Marco und Cathy!
David och Colleen
Mina grannar David och Colleen i Yosemite var en stor orsak till att min vandring gick bra. De bjöd på kaffe och överbliven pasta och bananbröd innan jag gav mig i väg och middag samt två enorma drinkar med vodka och tranbär när jag kom tillbaka.
Har aldrig sovit hårdare än den natten.
David och Colleen är ett praktexempel på hur vänliga och hjälpsamma folk i USA kan vara, utan att förvänta sig något i utbyte. Ska gräva fram Colleens visitkort och skicka ett mail och berätta att jag nu är klar med min resa.
Glenn
Fans av rockbandet KISS är musikvärldens svar på fans av Star Trek. De, nej vi, är bäst!
Om jag går på stan med en tröja med Metallica, Danko Jones, The Darkness, Aerosmith eller Hardcore Superstar är det aldrig någon som gör sig hörd. Aldrig!
Men tar jag på mig en med KISS kan man knappt röra sig i samma kvarter som en rockbar eller gitarraffär utan att bli att utbyta livshistorier och diskutera obskyra konsertinspelningar med likasinnade. Jag har många exempel på detta.
Precis detta hände med Glenn Butch Rhodes som arbetar på Kiss Monster Minigolf i Las Vegas.
Jag gled in för att kombinera fet amerikansk minigolf med världens bästa rockband, men hamnade istället att diskutera bandet med Glenn i över en timme. Givevis på högsta möjliga professorsnivå.
Nu kom jag dessutom på att jag lovade honom en låtlista på Spotify med nordisk rock ’n’ roll. Får bli högsta prio efter detta inlägg.
Hur var minigolfen då? Den såg betydligt coolare ut än vad den var bra. Vissa skulle säga samma sak om KISS, men de är dumma i huvudet.
Fredrik
Fredrik Norén och jag började på Chalmers 15 augusti för tio år sedan. Vi hade båda valt att studera digital- och datorteknik och hamnade i samma suveräna grupp i vår årskull.
Redan då var Fredrik riktigt grym på programmering och digital problemlösning. Att han tog sig till Spotify i Göteborg och sedan till företagets kontor i New York City gjorde mig inte ett dugg förvånad. Killen är grym!
Det är svårt att hålla kontakten med gamla klasskompisar. Fredrik har jag inte träffat sedan 2011, så det var oerhört roligt att bo hos och hänga med honom i East Village.
Vi hann äta brunch, promenera genom stan, gå på bio, ta en båttur runt Manhattan, fira Halloween med hans vänner, besöka Spotifys kontor, äta sushi för 130 dollar per person (!) samt diskutera livets möjligheter och prövningar över några flaskor Lagunitas IPA i hans lägenhet.
Jag är välkommen tillbaka. Tack Fredrik, du var en bra värd!
Dominic och Carl
Man kan knappast hitta mer avspända människor än folk från Australien och Nya Zeeland. Känt så när jag studerat och arbetat med dem och efter att ha träffat flera stycken under resan är jag ännu mer säker.
Dominic, Carl och jag delade rum i Santa Monica, gick på krog och gled senare runt i West Hollywood på upptäcksfärd i Dominics överfulla och begagnade skåpbil.
Kändes som att umgås med två gamla vänner efter en medelsvår minnesförlust. Det var bekant, men ändå inte.
Laurel och Carly
Har nog sällan känt mig så nervös som när jag väntade på Laurel och Caryl i deras vardagsrum i West Hollywood.
Efter att ha checkat in några timmar tidigare med hjälp av ett kuvert med nyckel i deras brevlåda skulle jag få träffa tjejerna jag skulle bo hos två dagar. Vi hade bara läst varandras profiler på AirBnB och skickat SMS. Inte ens ett telefonsamtal hade vi tagit oss tid till. Jag kände mig som en inbrottstjuv som väntade på de boende. Fånigt, jag vet.
När vi möttes släppte dock allt. Laurel och Carly var avslappnade, trevliga, gulliga, intresserade och hur vana som helst med att ha nya gäster i sitt hem varje vecka.
Sen hade de Kalles kaviar i kylskåpet, mums!
Margarita
Las Vegas var den enda staden där jag kände mig ensam efter att nyhetens behag snabbt lagt sig. Sista dagen ville jag bara därifrån. Det kröp i kroppen.
Hade dock turen att träffa Margarita som bott i staden i flera år efter att ha flyttat till USA från Ryssland för 21 år sedan.
Vi pratade bara under dryga två timmar, men hon gav mig lite andrum i väntan på flyget till Washington D.C. Det var intressant att höra hur Las Vegas var utanför The Strip.
Hon läser för övrigt denna blogg med hjälp av Google Translate. Hoppas du läser detta Margarita 😉
Nadir och Claudia
”Svenska försäljare är så tråkiga”, tänkte jag många gånger under resan och framför allt på Melrose Avenue i Los Angeles. Här hade de personlighet, attityd och större frihet jämfört med hemma.
Mina två favoriter blev tonåringarna Nadir och Claudia på Fox That. De kändes inte speciellt säljiga utan var mer intresserade av att jag skulle hitta rätt kläder oavsett om det var hos dem eller inte.
Fick leka docka åt Nadir som hade mig att pröva flera extravaganta kläder han visste att jag aldrig skulle köpa, bara för skojs skull. Ungdomlig entusiasm eller så kanske han bara tyckte jag var snygg 😉
Arméskjortan blev perfekt efter skräddarjobb i New York City.
Johannes och Michelle
Precis som med Fredrik Norén är Johannes Fredén Jansson en gammal klasskompis som jag tappade kontakten med när vi tog examen från Chalmers 2010. Tror inte vi sågs sedan Ace Frehley intog Trädgår’n i Göteborg i december 2009.
På den amerikanska västkusten har Johannes befunnit sig sedan han flyttade hit för att göra sitt examensarbete 2010. Han skulle egentligen inte ha stannat så läge, men nu har det blivit fem år och han trivs utmärkt.
Sedan två år är han tillsammans med Michelle O’Keefe och i deras lägenhet i centrala San Francisco fick jag sova under resans första natt.
Jag hade inga egentliga förväntningar på Johannes och Michelle då det var så länge sedan jag träffade Johannes, men vilket värdpar de visade sig vara!
De visade mig runt i stan, tog mig på bilutflykt, visade var San Franciscos bästa hamburgare lagas, följde med på bio och gav allmänna tips om staden. De tog bort den initiala nervositeten jag hade kring denna resa.
Alldeles nyligen förlovade Johannes och Michelle sig. Grattis och tack!
Den här snubben
Jag tog aldrig namnet på denne gentleman, men han var en av de mest avspända och originella kufarna jag stötte på under resan och gav några bra tips om saker att göra i San Francisco.
Att ta LSD och gå på Hardly Strictly Bluegrass Festival i Golden Gate Park struntade jag dock i.
/Alex
