Inför denna resa såg jag mig själv rada upp och pricka av band att se. Men det blev lite bökigare än väntat.

Van Halen avslutade sin turné samma helg jag flög ner, Scorpions var aldrig i närheten och The Winery Dogs och jag lyckades alltid hålla oss på motsatt kust.

Till min stora glädje såg jag att brittiska The Darkness skulle spela på Irving Plaza i New York City lagom till att jag skulle vara på plats. En biljett införskaffades direkt!

Slog igenom med dunder och brak 2003

The Darkness slog igenom rejält 2003. Ledd av hitsingeln I Believe In A Thing Called Love sålde deras mästerliga debutalbum Permission To Land platina fem gånger om och toppade den brittiska albumlistan.

Underskattade uppföljaren One Way Ticket To Hell… And Back kom två år senare och sålde bra (platina) även om den inte nådde upp till debutens siffror.

Efter uppbrott, paus, nya band och rehabilitering var bandet tillbaka 2011. Året efter kom tredje skivan Hot Cakes och på Europaturnén 2013 fick jag äntligen se och träffa detta band för första gången. En repris skulle ske i kväll!

Nu är bandet på turné för sin senaste skiva Last Of Our Kind som släpptes tidigare i år.

I kön med gotlänningar

På plats i kön utanför Irving Plaza hör jag genast en bekant dialekt. Den kommer från gotlänningen Roger som är där med sin fru, deras fyra barn och ena dotterns pojkvän.

Då vi är på plats onödigt tidigt lär vi känna varandra och pratar om våra resor, New York City och vad vi arbetar med. Roger har nyligen fyllt 50, därav resan med familjen. Närmast kommer de från Toronto som de gillade skarpt.

Dörrarna öppnas och vi går in.

Känns som hemma på Sticky Fingers

Irving Plaza osar rock ’n’ roll och påminner om Top Floor på Sticky Fingers i Göteborg, fast dubbelt så stort. Jag känner mig direkt som hemma.

Innan förbandet Jennie Vee börjar hinner jag ha en lång diskussion om nordisk rockmusik med de lokala rockarna Michael och Jay. Min t-shirt med The Hellacopters har återigen dragit till sig uppmärksamhet.

Båda herrarna älskar band som Backyard Babies, Hardcore Superstar, The Hellacopters och Michael Monroe. Jag kan inte hålla mig och visar lite foton med mig och dessa band och påminner dem om att Hardcore Superstar kommer till New York City i februari.

The Darkness är högljudda och mästerliga

Dryga kvarten efter Jennie Vee rusar The Darkness up på scen och river av nya albumöppnaren Barbarians följt av klassikern Growing On Me. Bandet är vassa och publiken i den fulla lokalen verkar härligt svältfödd på bra hårdrock.

Decibelnivån är betydligt högre här jämfört med Sverige. Skönt att bandet överröstar folk som pratar breved en, vilket sällan är fallet hemma. Mina öronproppar kommer väl till användning.

The Darkness luftar fyra låtar från senaste skivan och lika många från sina två tidigare alster. Det är debuten Permission To Land som kvällens show byggs på. Inte mig emot och dessutom får vi höra den nya och osläppta låten Rack Of Glam, lajbans!

Killarna ser ut att stortrivas på scen och de får ett fint gensvar från publiken. Bandets sångare Justin Hawkins är extra peppad. Han gör en stagedive, står på händer, slänger flera gånger ut sin mikrofon till folk i första raden och åker avslutningsvis genom publiken på en roddares axlar samtidigt som han river av ett solo. Rock!

En lång version av Love On The Rocks With No Ice avslutar konserten. Alla är nöjda.

Foton med bandet och Kit

Tidigare under kvällen har jag pratat med lettiska Kit som bor i både New York City och Los Angeles. Hon gissar rätt om mitt finska ursprung och tycker jag liknar på Richie Faulkner från Judas Priest. Cool och smart tjej med bra musiksmak.

Utanför klubben kommer vi fram till att ett rockband knappast kan motstå två nordiska blondiner så vi bestämmer oss för att vänta en stund och säga hej om tillfället ges.

Kort därefter dyker bandet upp. De är på strålande humör, tar gott om tid att snacka och ta bilder med oss och de övriga femton fans som väntat. Sickna gentlemän!

Justin Hawkins tycker jag verkar bekant och bjuder på en vegetarisk macka.

Dan Hawkins poserar glatt och ber mig hälsa till mina bekanta Niclas Lidholt och Frida Sand-Engman som han träffat flera gånger, varav en gång med mig. Hans minne är imponerande.

Stor lyx att se favoritband live

Att se ett av sina favoritband live är en stor lyx man ska tänka över en gång eller två att tacka nej till. Man vet aldrig on det kommer en nästa gång.

Det är ofta fantastiskt, som i kväll.

/Alex