#Skogcoast

Mina förväntningar på Yosemite har varit skyhöga sedan jag började planera denna resa i somras. På förhand har det känts som den givna höjdpunkten.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag har aldrig varit typen som älskat att vara ute i naturen även om jag på senare år utvecklat ett enormt behov av att vara ute i den åländska skärgården på somrarna.

Började svindlande bra

Utflykten till Yosemite började svindlande bra med en brant busstur upp i bergen följt av en fotopaus på Tunnel View. Helt otroligt!

Roligast var den äldre indiske medpassagerare som jag pratat med som pekade ut i dalen, log åt mig och sade på karakteristisk indisk brytning ”Macbook Pro!”.

Kanske det är bakgrundsbilderna i OS X som tänt intresset?

Bokningsångest och kass skytteltrafik

Väl på plats nere i Yosemite Valley fick jag dock en kalldusch då jag insåg att skytteltrafiken till mitt mer avlägsna hostel, Yosemite Bug Lodge hade gått på vinterschema. Bussarna gick sällan och slutade helt att gå strax efter 17:00. Att hinna hajka i lugn  och ro såg helt kört ut.

176 dollar senare hade jag dock styrt upp ett enkelt tältliknande boende i Housekeeping Camp för de kommande två nätterna. Surt att inte kunna avboka hostellet, men det var bara att släppa.

Hjälp från Peking

Turen vände dock direkt när jag träffade min granne Steven och hans flickvän (som jag tyvärr glömt bort namnet på). De var på semester från Peking och var också i Yosemite för första gången.

Steven bjöd på hallon, körde mig till den lokala butiken för att handla proviant för morgondagen och tyckte att jag skulle göra dem sällskap till middagen. Vilken gentleman och god granne! Kineser måste vara Asiens Göteborgare.

Med mat i magen och tak över huvudet var jag nu redo för en episk morgondag fylld med långa strapatser bland berg och dalar.

Läs om min andra dag i Yosemite.

/Alex

Andra dagen i Yosemite började med ett tufft uppvaknade i form av temperaturen som under natten sjunkit till omkring fyra grader celsius.

Tidigare under dagen hade man svettats i temperaturer över 20 grader.

När solen går ner i Yosemite Valley blir det väldigt kallt, väldigt fort

Fler hjälpsamma grannar

Jag hade återigen gubbflyt i form av mina andra grannar David och svenskättade Colleen som tänt en brasa en bit bort lagom till frukosten. Jag gick dit och frågade om jag fick värma mig och plötsligt hade jag fått en kopp kaffe samt överbliven pasta och bananbröd (så gott!) att ta med på dagens hajk.

Otroligt trevliga människor de här två.

Four Mile Trail till toppen

Omkring en timme senare var det dags att ta sig an tuffa Four Mile Trail upp till utkiksplatsen Glacier Point. 7,5 kilometer kanske inte låter så farligt, men när man också ska gå upp 975 meter blir det betydligt tyngre.

En av många fotostopp från denna zickzack-bestigning från Yosemite Valley till Glacier Point.

Mat och poserande vid Glacier Point

Två timmar senare var jag uppe på fantastiska Glacier Point. Sekunderna tidigare trodde jag dock att jag inte skulle få se utsikten då en liten björn plötsligt dök upp på vägen. Den lufsade dock lugnt ut i skogen utan att göra något väsen av sig. Pust!

Jag tog inga bilder då jag var fullt fokuserad på att inte skita på mig.

Sen tog jag dock tillräckligt med bilder för en livstids postande på Instagram.

Klassiska Half Dome.

Dagens goda lunch som David och Colleen bjudit på.

Panorama Trail till Nevada Falls

Med mat i magen och några souvernirer i väskan vart det nu dags för 13,5 kilometer långa Panorama Trail till Nevada Falls som skulle vara något speciellt.

Marco och Cathy från Düsseldorf hade liknande planer. Finsk sisu och tysk effektivitet skulle visa sig vara ett vinnande koncept.

Marco och Cathy var på strålande humör och roliga att prata med. När jag höll på att säcka ihop p.g.a blåsor på fötterna de sista kilometrarna var de bra på att peppa mig. Vielen Dank!

Yosemite har få besökare under höstens veckodagar. Det känns som man har hela dalen för sig själv.

Overkligt vackra Nevada Falls

Till sist var vi framme och jisses vad det var värt mödan. Nevada Falls är den vackraste plats jag någonsin varit på. Ljusa fina klippor, ett vattenfall, höga berg och en svindlande fin utsikt.

Bilder gör platsen ingen rättvisa men här kommer tre.

Jag vid mynningen till vattenfallet.

Vid denna tidpunkt på året är vattenmängden liten.

Jag spanar in Liberty Cap.

John Muir Trail tillbaka till botten

Nu var det bara omkring fyra kilometer ner till Yosemite Valley. Men med cirka 19 kilometer i ryggen och knäna samt sex blåsor på fötterna är det värre att gå utför än uppför.

Tredje dagen i Yosemite

Mitt besök i Yosemite avslutades med att packa, duscha, tvätta, sola och försöka promenera till bussen mot San Francisco.

Yosemite firar i år 125-års jubileum. Parken tar årligen emot över fem miljoner besökare.

Att vandra runt i Yosemite är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Det är något jag skulle vilja ta med alla mina vänner på. Har ni tid och pengar rekommenderar jag det helhjärtat.

Stället är magiskt, naturen otrolig och djuren är många och orädda. Man bara väntar på att pianokompet och stråkarna ska kicka in och alla ska brista ut i sång. För det känns som en Disney-film.

Webbplats om hajkturer i Yosemite.

I morgon bär det av till Alcatraz!

/Alex

Dagens utflykt bestod av en kort båttur på dryga två kilometer norr om San Franciscos kust till världens mest kända fängelse, Alcatraz.

Fängelse från 1933 till 1963

Jag vet inte när jag lärde mig om denna plats först. Troligtvis av filmerna Escape From Alcatraz med Clint Eastwood eller Michael Bays klassiska actionfilm The Rock med Nicholas Cage och Sean Connery.

Bortsett från Hollywood-filmer är Alcatraz givetvis mest känt för att ha agerat fängelse från 1933 till 1963. Här har ökända kriminella som Al ”Scarface” Capone (som drev sitt imperium från cellen), Mickey Cohen och George ”Machine Gun Kelly” Barnes med flera skakat galler

Fånge #1259 – William Baker

En annan fånge många inte känner till är William Baker som faktiskt var på plats och hälsade alla välkomna i dag.

81 år gamla Baker hamnade på Alcatraz som 23-åring 1957 och satt kvar tills 1960. Hans brott? Han hade rymt från tidigare fängelsen.

Skötte man sig inte i fängelsen förr, hamnade man på Alcatraz

Baker har nu varit frisläppt och laglig sedan 2011 efter år av bedrägerier och förfalskningar. Han drog ned många skrattsalvor och hade skyhög mysfaktor, det gick inte att komma ifrån.

”I love taking photos here, especially with beautiful ladies. It makes the old warden role in his grave”

– William Baker

Vacker men knäckande utsikt

Den fina utsikten över San Francisco är mysig för turister, men för fångarna var den en ständig påminnelse om vad de förlorat och dagligen gick miste om.

23 timmar om dygnet i cellen

Alla celler var identiska förutom isoleringscellerna för ”kändisar” som Capone. Där satt fångarna 23 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. En timme fick de duscha och motionera.

Fick lite nostalgikänslor och blev att tänka på min studentlägenhet på Gibraltargatan 82 i Göteborg då denna bild togs.

Givet besök

Likt Yosemite levde Alcatraz upp till mina förväntningar. Det är ett givet besök!

Biljetter köper man endast via alcatrazcruises.com.

Har man inga planer på att besöka San Francisco kan jag rekommendera att se tidigare nämnda Escape From Alcatraz med Clint Eastwood.

Den är baserad på en sann händelse.

/Alex

Hittills på resan har jag gjort som vana att gå upp och äta frukost 07.00, för att sedan ge mig ut för att upptäcka staden.

Här kommer ett axplock av saker jag sett och gjort som inte kommit med i tidigare inlägg.

God mat i Ferry Building

Ett populärt turiststopp är Ferry Building vid San Franciscos norra hamn. Här kan man köpa massor med olika råvaror för matlagning och äta lunch och middag. Räkkaka, spenatsallad med sesamfrön och ris på Delica var svingott!

Då jag försöker ha så mycket självrespekt som möjligt, valde jag att inte fotografera maten.

Risigt och otäckt kring Tenderloin

En dryg halvtimme till fots från Fort Mason och man hamnar lätt i det högkriminella området Tenderloin. Här är knarkmissbruket tydligt och det ska vara vanligt med rån, stölder och överfall utöver knarkhandel.

I utkanterna verkade det inte så illa, men i närheten av Civic Center och Market Street var det bedrövligt. Skitigt, utslagna missbrukare och allmänt hetsig jargong. Jag blev dock lämnad i fred, kanske tack vare mitt semesterskägg.

Tog dock några bilder på schyst street art innan jag drog därifrån.

Från en gränd i närheten av Civic Center.

Husvägg i South of Market.

Shoppingtips och livshistoria med Tom

Amerikaner är ju överlag något mer öppna och pratglada jämfört med svenskar (undantaget Göteborgare) och jag har hunnit prata med en hel del hittills.

En som stack ut är Tom som tog en kaffepaus samtidigt som mig på Starbucks, i väntan på att gå till tandläkaren.

Tom är en deltidspensionerad socialarbetare som hjälper drogmissbrukare. Han föddes i New York City, men hans jobb har tagit honom i princip över hela USA, några städer i Europa och nu San Francisco.

Tom verkar också vara en jävel på att pruta och gav mig tips på hur jag ska knäcka försäljarna på Orchard Street i New York när denna resa för mig dit. Med tips menar jag en 25 minuter lång monolog där han agerade försäljare och kund.

”Don’t be afraid to leave the store. The closer you get to the door, the lower the price will drop”

– Tom om shopping på Orchard Street, NYC

Hysteriskt rolig! Hoppas det gick bra hos tandläkaren.

Fisherman’s Wharf och Pier 39

Pier 39 och Fisherman’s Wharf är typiska turistfällor med många restauranger och souvernirbutiker. Det är trevligt och lugnt tidigt på morgonen då det är folktomt, men blir rätt köttigt vid lunchtid. Värt ett besök om man vill äta skaldjur eller ta en joggingtur.

Sjölejonen ligger och fläker vid Pier 39.

Lokalbefolkningen i hamnen är charmig och avspänd, speciellt de som luktar jazztobak på lång väg.

Snart är det slut på min tid i San Francisco. Får se vad jag mer kommer stöta på i stan innan dess. Har faktiskt inte åkt spårvagn ännu (!).

/Alex

I skrivande stund sitter jag och tittar ut över ljusa stränder, höga vågor och ett blått hav som mynnar ut i en disig horisont mot Stilla havet. Jag ser surfare, barnfamiljer och en handfull husvagnar utspridda på de böljande kullarna.

Allt ett stenkast bort från min tågvagn på väg från San Francisco till Los Angeles.

Upplevelse över snabbhet

Coast Starlight heter tåget och det är Amtraks tåg som satsar mer på utsikt och upplevelse och mindre på snabbhet.

Min resa längs med Californias kust från San Francisco till Los Angeles tar tolv timmar, men skulle man börja i Seattle och åka hela vägen till Los Angeles tar det ungefär 36 timmar.

Vemodigt att lämna San Francisco

Det känns förvånansvärt vemodigt att lämna San Francisco. Jag stormtrivdes i stan. Främst tack vare mitt suveräna värdpar i Johannes och Michelle. De tog verkligen hand om mig de första dagarna. Guld värt!

Tack och kram Johannes och Michelle!

Att hänga med personalen och de intressanta gästerna på Fisherman’s Wharf Hostel var dock oväntat trevligt. Det påminde mig om början av min studietid i Göteborg.

Tid för reflektion

Långa resor som denna lämnar tid för reflektion, något jag är lite för bra på.

Ett inlägg om varför jag gör denna resa kommer troligtvis (när jag själv har luskat ut det), Men inte ännu. Först ska jag titta ut över havet några timmar till och suga in detta sällsynta ögonblick.

Passande låtval

När jag började planera denna blogg var tanken att inkludera en låt passande de upplevelser jag skulle ta upp i varje inlägg.

Den idén kom av sig, men nu på vägen ner har jag haft Thin Lizzys passande klassiker Southbound (Bad Reputation, 1977) på repeat när jag lämnar det gamla guldgrävarmeckat San Francisco.

Ooh oh, I’m going southbound…

/Alex