I skrivande stund sitter jag och tittar ut över ljusa stränder, höga vågor och ett blått hav som mynnar ut i en disig horisont mot Stilla havet. Jag ser surfare, barnfamiljer och en handfull husvagnar utspridda på de böljande kullarna.

Allt ett stenkast bort från min tågvagn på väg från San Francisco till Los Angeles.

Upplevelse över snabbhet

Coast Starlight heter tåget och det är Amtraks tåg som satsar mer på utsikt och upplevelse och mindre på snabbhet.

Min resa längs med Californias kust från San Francisco till Los Angeles tar tolv timmar, men skulle man börja i Seattle och åka hela vägen till Los Angeles tar det ungefär 36 timmar.

Vemodigt att lämna San Francisco

Det känns förvånansvärt vemodigt att lämna San Francisco. Jag stormtrivdes i stan. Främst tack vare mitt suveräna värdpar i Johannes och Michelle. De tog verkligen hand om mig de första dagarna. Guld värt!

Tack och kram Johannes och Michelle!

Att hänga med personalen och de intressanta gästerna på Fisherman’s Wharf Hostel var dock oväntat trevligt. Det påminde mig om början av min studietid i Göteborg.

Tid för reflektion

Långa resor som denna lämnar tid för reflektion, något jag är lite för bra på.

Ett inlägg om varför jag gör denna resa kommer troligtvis (när jag själv har luskat ut det), Men inte ännu. Först ska jag titta ut över havet några timmar till och suga in detta sällsynta ögonblick.

Passande låtval

När jag började planera denna blogg var tanken att inkludera en låt passande de upplevelser jag skulle ta upp i varje inlägg.

Den idén kom av sig, men nu på vägen ner har jag haft Thin Lizzys passande klassiker Southbound (Bad Reputation, 1977) på repeat när jag lämnar det gamla guldgrävarmeckat San Francisco.

Ooh oh, I’m going southbound…

/Alex