Trots att första intrycket knappast kunde varit häftigare eller mer spännande, tappar Las Vegas sin gnista mer och mer för varje dag som går.
Likt en köptårta med för många e-ämnen ser Las Vegas fantastiskt ut, men ger en konstig eftersmak
I förra inlägget tog jag en titt på det positiva med Las Vegas, här är det negativa.
Allt är annorlunda men ändå likadant
Även om allt på The Strip i början är riktigt häftigt är det inte så stor variation.
Alla casinohotell är mer eller mindre identiska. De har sina spelmaskiner och Blackjack-bord och restauranger som går från dyra lyxkrogar till billiga slaffsställen. Efter att ha vandrat upp och ned och in och ut vet jag inte var jag är längre.
De karnivalklädda kvinnorna utanför casinona vinkar glatt och tar bilder, men de ser döda ut bakom ögonen
Dessa ställen är mer spännande på utsidan än på insidan.
Sex- och droghandeln går inte att undvika
Omkring fyra på eftermiddagen står män och kvinnor i alla åldrar och etniciteter längs med gatorna. De är iförda röda tröjor och slår hårt med en packe visitkort mot handflatan när man går förbi. De försöker kränga eskorter.
Efter ett tag är ljudet lika vanligt som fågelkvitter en sommardag.
Lite senare kommer strippklubbsinkastarna ut. De lovar gratis drinkar och gratis limousin till de olika gentlemannaklubbarna som de uttrycker det.
”Steak and titties, sir? Steak and titties!”
– En av många inkastare för strippklubbar på The Strip
Mig pekar de ut. De ropar ”Come here, Rod Stewart!”, ”Ey, Jani Lane!” (Warrants avlidne sångare) och min personliga favorit ”Excuse me, yellow hair farmer!”.
Några frågar om jag vill köpa kola. Jag svarar i förbifarten att jag inte dricker läsk. De garvar och lämnar mig i fred och ger sig på näste man. Personalen på Carlings är faktiskt värre att handskas med.
Efter några timmar på The Strip och inne på MGM Grand har jag tappat räkningen på folk som vill sälja mig kokain.
Jag hade förväntat mig många reklamskyltar för pin up-föreställningar och strippklubbar, men inte detta.
Sunkiga The Stratosphere
Näst sista natten spenderar jag på The Stratosphere, längst norrut på The Strip.
På avstånd ser det oerhört episkt ut. Vägg i vägg med hotellet ligger nämligen The Stratosphere Tower som sträcker sig 350 meter upp i luften. Högst upp finns en restaurang, utkiksplats och ett litet nöjesfält (!) med tre attraktioner. Jag går upp. Utsikten är svindlande.
Området är dock skitigt och ödsligt. Hotellets lobby och casino är sunkiga med mörka väggar och heltäckningsmattor. Luftkonditionering på rummet vibrerar våldsamt. Jag får vibbar av Bethesdas rollspel Fallout New Vegas minus spåren av spelets kärnvapenkrig.
Sunkigheten har dock en konstig charm. Bortsett från resten av The Strip känns det ärligt.
Lågpunkten nås dock när jag med Las Vegas Monorail kommer till hotellet två på natten efter att ha sett David Copperfield. Det är öde i lobbyn och mitt enda sällskap är en drygt tio år äldre indisk herre som tar samma hiss.
Innan dörrarna stängs tränger sig en ung men sliten tjej på. Hon frågar indiern om varför han är ensam och om de inte ska ha lite roligt i natt. Innan jag vet ordet har han köpt sex av henne. Hissen stannar några våningar tidigare än min. Jag kliver av och tar en annan hiss upp.
Nästa morgon duschar jag extra länge och checkar ut tidigt.
Viva Las Vegas? Nja, inte riktigt.
Mina tips för att göra Las Vegas
- Läs min guide för att boka billiga hotellrum
- Kom dit en eftermiddag då incheckning oftast är 15.00
- Ät på en schyst restaurang och ta en lång kvällspromenad längs med The Strip
- Vila på hotellet dagen efter, men se David Copperfield på kvällen
- Dra därifrån hastigt den tredje dagen
- Kom aldrig tillbaka, någonsin
Varsågoda 😉
/Alex